Jag begraver den här bloggen, den luktar död och brustna minnen.
Min nya blogg.
Everlastingmemories.devote.se
Jag begraver den här bloggen, den luktar död och brustna minnen.
Min nya blogg.
Everlastingmemories.devote.se
Idag blir jag 17 år, 365 dagar och oändliga sekunder. På samma gång är jag precis på samma ställe som när jag fyllde 16, men ändå så har jag kommit så mycket längre. Kommit längre i livet, självkänsla och insikt. Men jag är långt ifrån klar, för även fast jag känner mig äldre ibland så har jag hela livet framför mig och så mycket mer att lära.
Tiden får utvisa hur jag är om 365 dagar och ändlösa sekunder och påbörjar mitt artonde år. Jag har ingen brådska, ingen alls. Jag vill bara leva som om det inte finns en morgondag.
Bara några skriva ord som flyter som signaler sådär tekniskt genom elektriska nät rakt ner i någons hand. Bara ett fylleslummer inte mycket som var förståndigt men varje ord var menat så mycket mer än vad som uppfattades.
Hårda ord från omgivningen, men själv kan du inte ge ett svar. Jag kan inte tyda tystnaden, helt tyst och obesvarat. Men jag har alltid velat säga det enkla skitsvåra ordet förlåt.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen, så jag stannar precis där jag är och ska inte röra mig ur fläcken. Jag ska försöka leva i nuet, det blir så mycket enklare då. Jag är trött på framtidsånegst och förflutetsorg. Låt oss skapa nya minnen att senare sörja.
ikväll vill jag inte tänka en endaste tanke om det förflutna, det har plågat mig alltför många nätter nu. Vi dränker dem i vin och låtsasskratt tills vi skrattar på riktigt.
Du är rätt övertygande med din blick, nästan som om du tror det själv. Men jag är inte lättlurad, då jag har sett den där blicken förr känner jag igen den som så många gånger förut. Du ljuger, tillochmed med blicken. Lögnare. Behöver inte ens lyssna, vet redan att du talar ondska, jag har hört det förut och behöver inte höra det mer. Jag är trött på ondska, att höra, att vara och att leva i det. Så stå tyst du som inte talar sanning jag kan vara lika ond som du.
Jag vet inte vad det är, om jag har tröttnat eller om jag bara nått min gräns. Alla har en och min är nedtrampad. Men jag är inte längre nere jag är uppe nu, uppe och går och sätter nya gränser. Jag sätter den rätt här och nu, och anfaller er om natten med mina ord som hugger som knivattacker.